NYCKELHARPA

Nyckelharpan betraktas som Sveriges nationalinstrument och finns idag avbildat på vår 50-kronors sedel. Instrumentet har gamla anor. Det finns avbildat på kyrkomålningar ända från medeltiden. De enda länder där instrumentet bevisligen funnits så länge är Sverige, Danmark och Tyskland. En rimlig gissning är att instrumentet uppkommit i Tyskland och sedan följt handelsvägarna upp till vårt land. Leken (tangentmekanismen) från vevliran kombinerades med ett stråkinstrument av fiddla- eller gigatyp. Fiddlorna hade raka, separat sågade sarger medan gigornas kroppar var rundade, urgröpta ur ett stycke. Båda dessa kroppstyper finns representerade i de äldsta instrumenten som finns bevarade från 1500-talet. Nyckelharpan var vid den tiden ett primitivt instrument och kom att betraktas som ett instrument för den enklare allmogen. Melodin spelades på en sträng, där antalet toner var begränsat. De andra 2-3 strängarna var borduner (också de typiska för vevliran).

Men, instrumentet utvecklades. Leken utökades med fler toner och antalet melodisträngar utökades. Någon gång på 1700-talet började man, med viola d'amore som förebild, sätta resonanssträngar på nyckelharpan, något man också gjorde på vevliran och den norska hardingfelan. Under 1700-talet kom nyckelharpans geografiska spridning att begränsas genom den lutherska reformationen som förbjöd nyckelharpsspel. Nyckelharpan blev alltmer sällsynt utanför Uppland. Där blev nyckelharpan allt fastare knuten till järnbruken, där valloner ofta var nyckelharpsspelmän. Sannolikt hör det samman med brukens slutenhet och sociala struktur att festtraditionerna och därmed också nyckelharpan kom att överleva där. Mot slutet av 1800-talet kom nästa kris, då nyckelharpan fick hård konkurrens som dansinstrument av det ljudstarkare dragspelet och brukens blåsorkestrar. Att nyckelharpan överlevde in på 1900-talet berodde på ett nyvaknat intresse för allt svenskt i nationalromantikens anda.

Spelmannen August Bohlin lyckades 1925 konstruera en fullständigt kromatisk nyckelharpa. Han spelade även fiol och ville kunna spela fiollåtar också på nyckelharpan.

Den spelman som gjort mest för nyckelharpans ökande popularitet är utan tvekan storspelmannen Eric Sahlström. Han utvecklade både spelet och byggandet. De flesta harpor som byggs idag, har sin form efter den utformning Sahlström gav instrumentet i början av 1940-talet. Men, förbättringar av tangentmekanismen erbjuder ständigt en utmaning för byggarnas snillrikhet, så nyckelharpan kommer säkerligen att fortsätta sin utveckling länge än.

5-STRÄNGAD BANJO

Banjon är faktiskt det enda instrument som fått sin slutliga utformning i Amerika. Det utseende som den har idag fick den under mitten av 1800-talet. Jämfört med t ex violinen är banjon ett relativt ungt instrument, där musikerna fortfarande håller på att upptäcka instrumentets möjligheter. Men, samtidigt är banjon till sitt ursprung ett av de alldra äldsta i världen.

Banjon är logiskt sett nästa steg i utvecklingen efter trumman. I Senegal-Gambia området utvecklades instrumentet akonting som sannolikt är ursprunget till den amerikanska banjon. Akontingen bestod av en kalebass som kropp med ett get- eller ödleskinn som membran. Halsen var gjord av en slags papyrus vars namn är bangoe. Dess tvärsnitt är triangulärt och perfekt lämpad som instrumenthals. På halsen var fästat tre olika långa strängar av palmrötter. Den längsta strängen satt nederst och den kortaste överst. Melodierna spelades på den nedersta strängen med ovansidan av pekfingernageln i en nedåtgående rörelse och tummen knäppte de två kortare strängarna - exakt samma spelteknink som idag kallas "clawhammer". Huvudstaden i Gambia heter Banjoul efter den plats där papyrusen växte.

Banjon fördes med slavarna till Amerika. Från Gambia skeppades under 1700-talet stora mängder slavar till de amerikanska bomullsplantagerna och med på fartygen hade man också musikanter vars uppgift var att hålla stämningen uppe hos fångarna för att på så sätt höja antalet överlevande. Den musik slavarna spelade blev mycket populär. Under första hälften av 1800-talet uppstod så kallade "minstrel shows". Ett bisarrt fenomen där vita musikanter svärtade sig i ansiktet och gjorde parodi av de svartas musik. Banjon fick sin utformning med fem strängar och tillverkning i större skala togs upp av trumfabrikerna. Slaveriet avskaffades i samband med amerikanska inbördeskriget 1861-65, men minstrelshowerna med sitt rasistiska inslag levde kvar ända in på 1950-talet. De är orsaken till att afro-amerikanerna så gott som fullständigt har övergivit banjon. I stället har bluesen blivit de svartas musik.

Fonografen uppfanns 1877. Tack vare sitt starka, distinkta ljud var den femsträngade banjon ett mycket lämpligt instrument att spela in. Den femsträngade banjon förekommer därför ofta på de allra tidigaste vaxrullarna med namn som Vess L Ossman och Fred Van Eps.

I slutet av 1800-talet blev mandolinen och i detta sammanhang mandolinbanjon med åtta strängar populär. En fyrsträngad variant kallades banjolin. Dessa instrument var stålsträngade och spelades med plektrum. 1908-10 svepte en tangodansvåg fram över USA och Europa. För att möta behovet av ett mer flexibelt banjoinstrument förlängdes halsen på banjolinen och instrumentet kallades först för tangobanjo, för att senare döpas om till tenorbanjo. Även femsträngade banjos började spelas med plektrum. Man tog helt enkelt bort den femte strängen och därmed var G-banjon eller plektrumbanjon skapad.  Därmed var de två viktigaste banjotyperna skapade för att användas som kompinstrument i 1920-talets jazzorkestrar. Banjovarianter har gjorts på snart sagt alla bandförsedda instrument - gitarrbanjon inte minst.

Den ursprungliga 5-strängade banjon levde kvar bland den vita befolkningen i Appalacherna, men förde en undanskymd tillvaro fram till 1946 då den unge banjoisten Earl Scruggs slog igenom med dunder och brak. Han hade utvecklat en helt ny, virtuos, starkt synkoperad  spelstil - "three finger picking". Scruggs' sätt att spela blev en viktig grundsten till den musikstil som sedemera kom att kallas för bluegrass och som stadigt ökar i popularitet. Earl Scruggs har kallats för "världens mest imiterade musiker".

Tillbaka