Det var underbart att kunna spela vad som helst utan att behöva reta sig på något. Jag skulle vilja beskriva det som att ackorden klingade mer harmoniskt. Alla ackord kändes likvärdiga. Ingenting stack ut och irriterade. Det var svårt att lägga ifrån sig instrumentet den dagen!

Det kändes ovant också. Medvetet eller omedvetet undviker man grepp och passager som man vet klingar illa. Man spelar andra saker. Plötsligt behövde jag inte tänka på det längre.

Jag kunde enkelt stämma perfekt genom att med örat jämföra unisona toner på olika strängar. (Två toner är exakt lika när svävningarna upphör.) Detta går inte att göra på ett icke intonerat instrument. På ett intonerat instrumentet är en ton densamma oavsett var på greppbrädan man tar den. Detta är faktiskt också beviset för att jag uppnått likformigt temperament!

Men, den allra största effekten hade jag inte haft en tanke på. Min enda avsikt hade ju varit att få instrumentet att stämma. Jag blev alldeles paff och överväldigad av att också tonen förbättrades dramatiskt! Instrumentet började sjunga! Sustainen ökade mycket påtagligt. Häftigt!

Samtidigt blev jag beklämd av tanken på att jag i trettio år (!) spelat på ostämda instrument! Hur mycken möda har jag inte under årens lopp lagt på att försöka få till stämningen! Hur många gånger har jag inte vänt ryggen åt publiken för att justera stämningen! Hur mycket möda har jag inte lagt på att försöka trycka lite hårdare eller bända till toner som varit för låga - möda som distraherat från själva musicerandet! Eller retat mig på att det inte gått att göra något åt för höga toner!