Banden

Man säger ofta tanklöst att "det stämmer inte på banden". Förr i tiden, då kunskapen var dålig, kunde bandens placering ofta utgöra en felkälla.

Numera är det enkelt att beräkna greppbrädans bandindelning med en miniräknare eller dator (se Appendix). Med datorstyrning kan greppbrädorna tillverkas med mycket hög noggrannhet. Det är mer troligt att en greppbräda på en billig, fabrikstillverkad gitarr är tillverkad med högre precision än greppbrädan på ett dyrt handbyggt instrument. På moderna instrument borde bandens placering kunna uteslutas som felorsak.

Men eftersom bandförsedda instrument fortfarande intonerar dåligt, lever uttrycket kvar och leder tankarna i fel riktning. Många tror att varje bandstav måste delas upp i korta delar, så att varje sträng kan få individuellt placerade band. Det är i och för sig en tänkbar lösning - om man inte gör något åt felen i sadeln och stallet - men vilket gigantiskt jobb.

När du trycker ner strängen mot ett band, kan du känna vibrationerna i fingertoppen. Den mjuka fingertopen (och även den mjuka dynan på ett capo) förmår inte att fixera strängen till närmelsevis lika hårt som den fixeras i sina ändpunkter av sadeln och stallet. När strängen trycks ner med fingret vickar den över bandets topp ungefär som en gungbräda, vilket innebär att strängen vibrerar ända fram till den korrekta punkten (= bandets topp). Ett finger eller capo orsakar alltså inget eller mycket litet inspänningsfel.

Att de yttre strängarna p g a strängspridningen ligger snett över greppbrädan spelar ingen roll. Banden delar ju in strängen på rätt sätt i alla fall, eftersom den sneda strängen har samma vinkel mot alla banden.