Men det är faktiskt tvärtom!

Den ton vi hör från en sträng innehåller förutom grundtonen en mängd övertoner. På grund av inharmoniciteten är övertonerna för höga och ju högre upp i övertonsserien man kommer desto mer för höga blir de. Det som vi uppfattar som en ton är i själva verket en bredare klang, som består av grundsvängningen plus alla dess inharmoniska övertoner. Nya strängar innehåller maximalt antal övertoner och är maximalt inharmoniska.

När strängen åldras försvinner efterhand de högsta övertonerna på grund av smuts och korrosion. På spunna strängar deformeras även lindningen mot banden. Man upplever det som att klangen blir fattigare. När de mest inharmoniska övertonerna försvinner blir klangen smalare och närmar sig mer och mer strängens grundsvängning. Klangen blir faktiskt renare och det gör i sin tur att bristerna i instrumentets intonation framträder tydligare. Nya strängar förbättrar alltså inte intonationen - de döljer bara att instrumentet intonerar dåligt!

Numera finns dyra, fiberklädda strängar som inte tar åt sig smuts. På så vis kan man dölja den dåliga intonationen längre. Ett väl intonerat instrument klingar dock bra även med gamla strängar eftersom de kvarvarande, mindre inharmoniska övertonerna lättare kommer i resonans. Det är heller inga problem att stämma gamla strängar eftersom både intoneringen och stämning sker till strängens grundton som mäts med stämapparaten. Även örat uppfattar i första hand strängens grundsvängning. Grundsvängningen ändras inte när strängen åldras.

I längden borde en intonering betala sig i form av lägre kostnader för strängar - förutom att värdet på instrumentet höjs och det oskattbara värdet i tillfredställelsen att få spela på ett välstämt instrument. Tyvärr har ytterst få musiker som spelar bandförsedda instrument upplevt den njutningen!