Ett stränginstruments klang är till mycket stor del beroende av resonansen i övertonerna i de strängar man inte spelar på. Om du på en gitarr dämpar alla strängar utom en, kommer du att finna att inte mycket av klangen finns kvar när du spelar på den återstående strängen.

Övertonerna är så viktiga för klangen att man t o m medvetet stämmer pianon falskt* för att de skall klinga bra. Pianots övertoner är nämligen för höga p g a inharmonicitet. Därför sträcker man ut oktaverna, d v s stämmer dem lite för höga, så att de inharmoniska övertonerna i intilliggande oktaver lättare skall kunna komma i resonans.

När ett bandförsett knäppinstrument blir intonerat blir det mycket lättare för övertonerna i de strängar man inte spelar på att komma i resonans. Förvisso har också gitarrer och andra knäppinstrument också inharmonicitet, men den är betydligt mindre än hos pianon eftersom strängarna är betydligt slankare. När ett icke intonerat instrument förlorar klangen på grund av att strängarna blir gamla, fortsätter ett intonerat instrument att sjunga även med gamla strängar. Det är ju nämligen de högsta, mest inharmoniska övertonerna som försvinner först när strängarna åldras. Själv byter jag inte strängarna förrän de går av.

* En pianostämmare kanske inte skulle hålla med om att han/hon stämmer falskt, men spelar man en ton i högsta diskanten tillsammans med en ton i lägsta basen, kan vem som helst höra att de stämmer väldigt dåligt p g a sträckningen.